Äntligen

Jag har äntligen lagat min favoritkofta, det tog en stund men inte alls så lång tid som det tagit att fundera över hur jag skulle göra. Koftan stickade min mamma till mig för omkring 15 år sedan (vi satte ihop modellen/designen tillsammans). Jag har sen använt den i princip varje dag som hemmakofta under höst - vinter - vår (och ibland även på sommaren) sen dess.

Vet att det är minst tre år sedan det började gå hål vid ena handleden - jag vek då upp ett varv till och sköt problemet framför mig. Nu var det tvunget att antingen kassera koftan eller laga den och då var valet enkelt. Frågan var bara hur.

Efter att funderat på att helt enkelt ta bort det slitna och sy ihop den vita och röda bården eller ta bort en av bårderna och sy ihop blev det till sist så att jag tog bort det slitna och stickade i en ny blå del - hittade inte samma garn men hittade ett annat från koftan så det fick duga. Det jobbiga var att sätta ihop den nya delen med den gamla med en osynlig stickad söm, jag tror det tog längst tid av alltihop.

Nu har jag en 15 år gammal kofta i skick om ny eller i alla fall nästan i skick som ny (några av knapparna som min pappa slöjdade till mig av ene har tyvärr försvunnit)  - skönt!

Bara att kavla upp ärmar lite igen och förhoppningsvis kan jag använda koftan i många år ännu.

I Norge där det finns så många fina gamla koftor har de på bloggen Livs Lyst satt igång Den store koftejakten dvs jakten på mönstren till gamla fina koftor. Jag hittade dit tack vare Konsthantverkaren Kerstin Löfgren´s blogg Där Framme i Ölserud där hon skriver om livet som maskinstickare och odlare - mycket inspirerande.